Select week:

September
Land Cruiser Diary
Final Week
Week 38
Week 37
Week 36

August
Week 35
Week 34
Week 33
Week 32
Week 31

July
Week 30

Select month:
April
May
June
Diary - Week 37

2006-09-17, Uralsk - Saratov (Ukraina-gruppen)

Efter att ha lämnat Uralsk och alla trevliga generaler och i synnerhet generalskor bar det i väg mot Ryssland. Gränspassagen gick ovanligt smidigt och vi var igenom på 2 timmar. Efter ett par mil i Ryssland tog vi lunch och åt utmärkt rysk husmanskost, bestående av köttfärsbiff och kokt bovete.

Vädret var inget vidare och Björn hade på sig 6 lager kläder och vinterhandskar for att inte frysa ihjäl. När vi passerade en trevlig liten rysk by ser vi en röd batong sticka ut vid vägrenen. Vi har kärt äver en bro i hastigheterna 53 respektive 57 km/h på 40 väg… Björn och Lillian stegar iväg med plånboken och körkorten i högsta hugg. I den lilla skruttiga polisbilen sitter tva mycket unga konstaplar i alldeles för stora uniformer och ser mycket allvarliga ut. I baksätet sitter en, i våra ögon, prostituerad tjej. Poliserna kan ingen engelska och vi kan ingen ryska. Den ena polisen börjar fylla i något som liknar en boteslapp men ser uppgivet på Björn och Lillian. Till slut frågar Björn: - Skolka rubel? (som på svenska betyder ”hur många rubel?”) Polisen kraffsar ner 100 R på ett papper och den fortkörningen kostade oss bara totalt 30 svenska kronor, för två dessutom! Tjejen fnissar och tittar på deras körkort en extra gång och sedan kan vi köra vidare.

Dagen blev lång och etappen hamnade på över 60 mil. Trötta och hungriga rullade vi in till Saratov och letade Gastenitsha (värdshus). Vi hittade en skylt och följde den till ruffigare och ruffigare bosstadsområden. Alla ledningar for gas och värme går ovan jord och när vi trixat oss genom en djungel av sådana hittar vi stället, Zagreb. Jag frågar Lillian om hon tror att det ar klokt att kliva ur bilen, men vi ar trötta på att leta och tar tjuren vid hornen. Det visade sig vara ett av de bättre ställen vi bott på med helkaklat badrum och varmvatten!

2006-09-17, Ural (Kazakstan) - Samara (Ryssland)

Eftersom vi skulle åka åt olika håll började vi morgonen med ompackning. Anders och Olof fick bl a ta sina extradäck och surra fast på hojen. Efter en massa kramar och ”hejdå” åkte vi mot de ryska gränserna. Båda grupperna har lovat att skriva under resan så ni kommer att få följa både Ukraina- och Moskvaresan. Men idag skrivs det alltså om resan mot Samara med Olof, Anders, Kristian och Marie.

Bilder: ”Good Luck”-skylten var den andra skylten på engelska som vi har sett under hela resan. Den var uppsatt innan de dåliga vägarna började… Ett typiskt ryskt hus. Hur de kan hålla värmen om vintern kan vi inte förstå.

Resan mot gränsen gick undan men gränsen tog som vanligt några timmar. Det är lustigt hur det fungerar. Först en massa instanser på den kazakstanska sidan för att få åka ut. En instans var för fordonshandlingarna. I denna kur satt fyra killar, varav en faktiskt arbetade. De andra frågade mest nyfikna frågor om vår resa. En dator fanns, men denna användes endast till att spela poker och spela ”Ase of Base”-låtar. Samma information och papper visas gång på gång och skrevs upp på en massa olika ställen. Detta har dessutom skett vid varenda gränspassage. Den enda fördel jag kan se med detta är alla arbetstillfällen som det ger. De verkar dock inte ha någon vidare ordning eftersom ingenting läggs i datorer utan bara finns på en massa papperslappar. Sedan upprepades allt naturligtvis på den ryska sidan för att få komma in i landet.

Efter gränsen var det bara att pinna på de 25 milen mot Samaras flygplats. Ryssland var sig likt. Vägarna var helt okej. Lada-bilarna var många och lika risiga som vanligt. Precis som de s k husen. Husen är minimala och hopsatta av det virke som de har kunnat hitta. Tankarna går till sagan om de tre små grisarnas hus som pustades och frustades till marken. Det känns som dessa hus också skulle kunna frustas ner. Hur kalla de måste vara under vintern vill man inte ens tänka på… Och redan nu var det frost på nätterna och bara 7 grader på dagarna med rejäl blåst. Byarna är bruna, gråa och smutsiga och ser ut som förfallna kolonilotter. Inte undra på att människorna inte ser så glada ut.

Kristian och jag tog in på flygplatshotellet som faktiskt hade ordentliga sängar, men däremot ingen värme eller varmt vatten. Morgonen därpå skulle vi vara tvungna att gå upp redan vid femtiden för att hinna få mig till flyget. Kristian skulle sedan åka och plocka upp Anders och Olof i nästa stad.

Nu började hemlängtan bli stor och jag var inte ett dugg avundsjuk på de andra som fortfarande hade ett par hundra mil kvar i Ryssland. Men resan har varit alldeles utomordentligt bra. Jag är nog inte mer utvilad nu än innan resan, men fylld av upplevelser…

Jag tackar för mig och överlämnar berättandet till de två grupperna som fortfarande har några dagar kvar av sitt äventyr!

/Marie Dellbrant

2006-09-16, Utanför Qobda - Ural

Det började inte blåsa under natten, men däremot regna. Och temperaturen var inte långt ifrån nollsträcket. Allt var blött och sandigt, men det var inte mycket att göra åt det, bara att packa ihop allt och se glad ut. Dagens mål var Ural (på olika språk heter det olika, andra varianter är Uralsk och Oral). De dåliga vägarna fortsatte men rätt som det var kom det sträckor där vägbygge pågick och vi fick åka några mil på nylagt asfalt. Och ju närmare staden vi kom ju finare väg blev det.

Bilder: Sista kvällen med gänget. Det firades ordentligt med god mat, dryck och mycket dans! Leopardkvinnan försökte utan framgång äta Anders till middag. Polisgeneralen syns i bakgrunden.

Väl inne i Ural fick vi återigen följa efter ett par killar med bil som visade oss till ett prisvärt hotell som låg centralt. Bevakad parkering fanns i närheten och vi blev även tipsade om en restaurang i närheten som hade engelska menyer! Taget. Alla duschade av sig de senaste dagarnas smuts och satte på sig nytvättade kläder. Nu skulle det bli fest! Kvällen innan bestämde nämligen en del av gänget (Lillian, Catrin och Björn) att de skulle ta vägen västerut mot Saratov – Ukraina – Polen. De andra (Anders, Olof och Kristian) skulle istället åka norrut mot Samara för att släppa av mig (Marie) vid flyget och sedan fortsätta upp mot Moskva – St Petersburg – Helsingfors. Så det här skulle bli vår sista resdag tillsammans. Restaurangen vi blev rekommenderade visade vara ett toppenställe. Här hängde stora björnfällar och gulddekorationer på väggarna. Inte för att de engelska menyerna sa så mycket, kocken hade antagligen druckit lite för mycket vodka och blivit överkreativ. Rätterna hette namn som ”Letter of love” och ”Golden balls” utan någon mer beskrivning… Maten var utmärkt även om de inte riktigt visste hur det här med fondue fungerade. Lite puttrande i grytan blev det ändå.

På restaurangen fanns ett stort gäng uppklädda kazaker. Det tog inte länge innan en flaska vodka stod på vårt bord med hälsningar från därifrån. För att tacka ställde vi oss alla upp och sjöng med hög stämma ”Helan går”. Servitriserna såg inte särskilt roade ut av detta men gänget som skänkt oss vodkan uppskattade det desto mer. Vi fick höra att det var Urals polisgeneral med vänner. Snart stod en ny vodkaflaska på vårt bord… Eftersom vi redan hade beställt in drinkar och rött vin plus hade en flaska vodka tänkte vi att det var smartast att inte sjunga en till visa. Men när det inte kom någon visa så var de fram och petade på oss och bad oss sjunga något för deras general. Låt gå – det fick bli ”Små grodorna”. Vi slet upp dom från bordet och skapade en stor ringdans runt bord och pelare. Snart gjorde alla svans- och öronrörelserna och sjöng ”Små grodorna”.

Efter detta var det omöjligt att få vara ifred. De kazakstanska damerna bad restaurangpersonalen sätta på discomusik och slet upp våra herrar till allas förtjusning. En leopardklädd dam av storleken större högg tag i Anders som till slut fick springa ut ett tag för att slippa undan hennes klor. Då slog hon bara sina klor i Kristian och Olof istället. Själv blev jag (Marie) uppsliten av generalen ett par gånger som verkade tycka att jag var något att hänga i julgranen tills jag förklarade att Kristian (dessutom 30 cm längre än honom) hade hunnit före.

Det blev en riktig helkväll och vi var ganska nöjda att de stängde restaurangen strax efter midnatt eftersom vi skulle upp och köra tidigt morgonen därefter.

2006-09-15, Quarabutaq - utanför Qobda

De 20 milen till Aqtöbe var av den finaste asfalt vi någonsin satt våra hjul på. Alla fordon bara flöt fram... Men om man ska klaga även över detta så blir det ju lite långtråkigt. Vi var i alla fall framme i Aqtöbe redan vid 11-tiden. Eftersom det visade sig att mindre än hälften av det vi skickade från internet-cafét i Turkistan kom fram så tänkte vi göra ett nytt försök här. Dessutom behövde vi hitta en bankomat.

Bilder: Björn blir intervjuad av Kazakstansk TV. Både kossorna och Kristian sprattlar fram på de dåliga kazakstanska vägarna.

Vi hade den stora turen att träffa på ett gäng universitetsstudenter som kunde lite engelska och som tyckte att Amerika var uselt men att Sverige var toppen. Vi fick ta följa på ena killen som visade oss till en nybyggd galleria som var hårt bevakad. Därinne var det nästan dött (antagligen eftersom de inte släppte in folk) men där fanns allt som vi behövde. T o m trådlöst internet plus att man kunde få en milkshake till sin surfning! De andra surrade runt i gallerian och hittade både en fungerande ATM (inte allt för vanligt) och en restaurang med engelsk meny (extremt ovanligt).

Ögonen var stora som tefat när vi suktade oss igenom menyn. Nu skulle det frossas! Förrätter, stora köttbitar, pizzor, hemmagjord glass och bakverk beställdes. Våra stackars magar visste inte riktigt vad som hände, från magsjuka och soppluncher till panikartat slaffsande i massor. Men herregud så gott det var! Om det inte var för att vi hade ett antal mil kvar att avverka för dagen hade vi nog varit kvar där än.

Under tiden vi hade ätit hade ryktena om vårt besök spridit sig och TV stod nu utanför redo att göra en intervju. Björn fick berätta om vår resa, varför man i hela friden vill göra en sådan resa samt vad vi tyckte om Kazakstan och dess befolkning. Han sa precis som det var, att vi hade blivit varnade för att man ständigt skulle bli stannad av otrevliga poliser samt att en stor del av befolkningen var beväpnad, men att vi inte alls hade upplevt det. Visst har vi blivit stannade av polisen, men de allra flesta gångerna har de bara gjort sitt jobb och varit trevliga. Några vanliga medborgare med vapen har vi inte råkat ut för alls (om man bortser från dom som försökte sälja vapen till Kristian och Olof förstås).

De som hade fotobutiken i gallerian hade plåtat oss när vi kom och kom nu utspringandes med förstoringar som vi fick. Jättevänligt! Nåväl, det var bara sätta igång och mata mil igen. Nu på sämre vägar igen. Efter ca 20 mil började det så smått skymma. Vi var återigen mitt ute i ingenstans men hittade efter några mil ett hus som också fungerade som café. I deras inbyggda veranda kunde några av oss sova medan vi andra slängde upp tälten i närheten. Tidigare hade vi inte tältat i sand och vi hoppades att det inte skulle blåsa upp på natten eftersom man inte kunde fästa tältpinnarna särskilt bra.

2006-09-14, Aral - Quarabutaq

Så fort vi började rumla runt i rummet på morgonen kom de två kvinnorna och började styra upp. Den ena tyckte att Lillian var lite väl ruffsig i håret och att det var väldigt konstigt att jag (Marie) inte hade någon parfym. Min deodorant dög inte alls enligt henne. Hon gillade inte heller att jag inte hade några barn och frågade gång på gång varför, och om jag inte tänkte skaffa några (allt med charader eftersom de naturligtvis inte kunde engelska). De tyckte helt enkelt att vi var konstiga kvinnor. Vi fick dessutom reda på att de bara var 32 och 34 år. Ena kvinnan var en ganska stabil kvinna med huckle och guldtänder, och Björn trodde innan att det var mamman till den andra mer bestämda kvinnan. Att gissa åldern på människorna i de här länderna är inte lätt…

Bilder: Kvinnan vi bor hos tar hand om köttet från en slaktad ko och stoppar bl a korv. Första skylten vi ser på engelska dyker ironiskt nog upp bara en liten bit innan vägen förvandlas till schweizerost med meterdjupa hål.

Vägen hade under gårdagen ändrats från ganska okej asfalt till schweizerost. Och den var likadan idag. I ca 20 mil körde vi i långsam takt norrut och försökte så gott vi kunde hålla undan från de ibland meterdjupa potthålen i vägen. Många gånger var de hjulspår som gick vid sidan av vägen en bättre idé att köra på. Eftersom vi hade haft mycket motvind dagen innan och det blev mycket gasa / bromsa under dagen så drog fordonen mer än vad vi beräknat. Kristians hojs reservlampa lös irriterande men vi hade hört att det skulle finnas bensin några mil bort. Där fanns det mycket riktigt två mackar. Pumparna på ena macken saknades slangar vilket inte var ett bra tecken. Och den andra var helt stendöd. Anders pratade med några i byn och tolkade det som att mackinnehavaren bara hade siesta. Vi tog en lunch och inväntade tvåslaget. När klockan var två satt det mycket riktigt två killar i luckan på macken. Men de konstaterade bara att det inte fanns bensin, men att det fanns i en stad 10 mil bort… De extra decilitrarna som vi hade i bränsleflaskan till köket skulle inte rädda oss denna gång.

Vi fortsatte på vår väg men Lillian stannade en liten Lada-bil som vi mötte. De var som utsända änglar och lät oss inte bara ta flera liter bensin från deras reservdunk utan vägrade dessutom ta betalt för det! Som att det inte var nog blev vägen nu helt nyasfalterad och vi susade fram de sista milen till staden där bensinen fanns. Med tankarna fulla igen började vi fråga runt om någonstans att bo och även denna kväll fick vi ta in i ett hem som också användes till Café. Det blev en favorit i repris fast med god soppa, och kött med makaroner. Hela familjen var annars upptagna med slakt och korvtillverkning i köket och vi fick sköta oss bäst själva.

2006-09-13, Aral - 12 mil norr om Aral

Dagen påbörjades med bankbesök. Här inne var det kaos men Sesam öppnade sig bara man viftade med en dollarbunt. Då släpptes man direkt in på kontoret där det växlades pengar. Med nya tenghes (den lokala valutan) i fickorna tog vi grusvägen 6 mil västerut mot en fartygskyrkogård som vi hade hört talas om. Vinden ökade på i styrka och motorcyklarna lutade allt mer i sidled. Här fanns i stort sett bara sand och byn i närheten av vraken försvann ibland nästan helt ur sikte.

Bilder: Lillian poserar med sin egen ögonsten framför de gamla vraken på sjöbotten där Aral tidigare låg. Byn försvinner nästan i sandstormen.

Tragedin med Aral är gigantisk. Sjön var innan 50-talet världens fjärde största sjö och man fiskade hela 20.000 ton fisk per år. Ryssarna ville bli större i sin textiltillverkning, vilket krävde mer bomullsfält, och man kom på idén att använda vattnet i Aral till bevattning. Bomullen trivdes inte så bra i den torra, näringsfattiga jorden och klimatet var allt för hett. Detta gjorde att det krävdes mer vatten än vad man hade förväntat sig och sjön tömdes till stor del på sitt vatten under de 30 kommande åren. Fiskarna dog ut helt och mycket av resterande djurliv runtomkring också. Som om det inte vore nog så ändrades klimatet. Somrarna blev allt hetare och torrare, och vintrarna en månad längre och kallare. Dessutom så släpptes gifter (av bl a gödningsmedel) ut från bomullsfälten. Sanden, salterna och gifterna blåser nu ständigt omkring på de torra slätterna vilket påverkar hälsan för befolkningen i området. I vissa byar vid södra Aral dör så mycket som var tionde barn p g a av detta…

I byn någon kilometer från vraken kunde man tydligt se tragedin. Det här var för övrigt det enda stället där bybefolkningen tittade på oss med avsmak när vi kom indundrandes på huvudgatan med våra stora, lyxiga fordon. Barnen var skrikiga och riktade dessutom sparkar mot bilen när vi hade stannat till.

Från byn ut till fartygen var det ganska djup sand. Det var bara att hålla fart för att inte gräva ner sig, och sanden sprutade. Att se de stora vraken mitt ute i sanden utan något som helst vatten omkring är en något märklig upplevelse. Fartygen i sig var lite som en lekplats för vuxna där vi kunde klättra upp i masten skrikandes ”Skepp och hoj!”, sticka upp huvudet genom de sönderrostade golven ovanför, kolla in de gamla maskinrummen och naturligtvis leka den klassiska Titanicscenen i fören (utan Leonard di Caprio dock).

Vi stannade inte allt för länge och var glada över att vi i alla fall hade möjlighet att lämna platsen till skillnad från bybefolkningen. När vi kom tillbaka till Aral fyllde alla upp sina tankar eftersom vägen vi skulle åka de närmaste ca 35 milen var helt utan byar eller städer, vilket innebar att risken var stor att det inte skulle finnas bensin eller diesel. Vinden gav sig inte, sanden yrde och alla började bli både hungriga och trötta. Men framför oss fanns bara slätter av sand och de små taggiga buskarna. Att hitta lä verkade omöjligt.

Efter ca 12 mil dök ett ensamt, ganska skruttigt hus, upp vid sidan av vägen där det stod målat ”Café”. Vi stannade till och det visade sig vara ett riktigt vattenhål. Här kunde vi både få kyckling och spagetti till middag (riktig tillagad mat!) och få sova på golvet. Underbart! De två damerna som skötte stället var dessutom benhårda – inga skor i huset! Här skulle det vara rent och snyggt. Rummet vi fick oss tillgodo var väggbeprytt med vackra handknutna mattor och mysfaktorn var total. Här fanns också en kattunge som delade säng med Anders (som han fick låna av ena kvinnan) och två hundvalpar. Efter vi hade ätit upp middagen vid liggbordet med kuddar plockades borden ut och vi kunde sprida ut våra liggunderlag. Under natten knackade några lastbilschaufförer på men de fick istället sova i sina bilar.


2006-09-12, Utanför Baikozha - Aral

Eftersom vi kom så långt under gårdagen hade vi inte mer än ett par timmars körning inklusive poliskontroll till Aral. Allt var lika platt idag också med skillnaden att det nu började likna riktig öken. Inte med stora sanddyner, men allt var bara sand plus små torra stickiga buskar.

Bilder: De prydliga skolbarnen pryder gatorna tillsammans med en och annan dromedar. Anders gör en sandängel.

Staden Aral är ganska tragisk i sig. Detta brukade ju vara en hamn-/fiskestad innan vattenlinjen drog sig tillbaka 3 mil. Nu är det bara en mycket torr ganska sunkig stad. Hotellet vi tog in på var av samma standard. Badrummen ville man knappt kliva in i och sängarnas brädor var trasiga mitt under. Baken fann i alla fall sin naturliga plats. Det lustiga var att trots att allt var väldigt smutsigt och eländigt så var människorna desto mer uppklädda. Skolbarnen hade prydliga dräkter på sig med vita skjortor/blusar och tjejerna hade dessutom stora vita rosetter i håret. På gatorna hittade man även en och annan dromedar samt något gammalt fartygsvrak från den gamla goda tiden.

Allt blir vad man gör det till och vi försökte lyxa upp stämningen med kaviar även denna kväll. Lite rysk skumpa blev det också. Och så fick vi fick hotellpersonalen att göra blinier (bovetepannkakor) till oss.

2006-09-11, Turkistan - utanför Baikozha

Jahapp, så var det dags igen. Ytterligare en transportdag genom ett platt landskap. Solen gassade om möjligt ännu hetare och de bebodda områdena kom allt mer sällan. Nu var vi nästan glada när vi blev stannade av polisen som ville se alla våra papper. Man vaknade ju till en stund! Vägen var fortfarande mycket bättre än de skräckhistorier som vi fått berättade för oss tidigare. Inga potthål här inte. Lite skumpigt - javisst, men vi kunde ändå hålla en marschfart på ca 80-90 km/tim. Inte illa.

Bilder: Olof funderar på att byta ut sin BMW Adventure mot en äkta "Ural". Porten till rymdstationen där vi tyvärr inte blev insläppta.

Målet var att dagen därpå komma till Aral och vi ville avverka 50 mil denna dag. Tyvärr hade spysjukan nått lägret, men Anders kämpade tappert på ändå. Något som däremot var lite trevligt denna dag var att vi passerade rymdstationen Baykonor (söder om Aral). Stationen användes flitigt under Sovjets glansdagar. Även idag pågår det stor aktivitet, men de framför allt inom sattelituppskjutningar.

Vid femtiden nådde vi en stor flod där vi beslöt oss för att slå läger efter att vi hade slagit rekord i dagskörning. Hela 59,7 mil! Denna gång hade vi inte getter, kor eller hästar runt tälten utan dromedarer. De verkade helt coola med att vi slog upp våra tält på deras område.

Några pojkar cyklade efter oss och kollade storögt på alla prylar, och efter ett tag dök en även en motorcyklist upp. Han hade en "Ural" från -89. Lika gammal som Anders Dominator. Kardan hade den! Annars såg allt ut att vara från stenåldern!

Medan Anders och jag (Marie) försökte bli av med illamående och vårt maginnehåll fyllde de andra i gänget på sitt med rysk kaviar och vodka.

Produced by SolarPlexus