Select week:

September
Land Cruiser Diary
Final Week
Week 38
Week 37
Week 36

August
Week 35
Week 34
Week 33
Week 32
Week 31

July
Week 30

Select month:
April
May
June
Diary - Week 38

Tankar från en Land Cruiser, Seoul - Umeå

Andra dagen på hemmaplan och jag har fått lite distans. Vi var tre tjejer som tog oss från Sydkorea till Sverige med en Toyota Landcruiser, närmare bestämt en HZJ 78 -01.

Att vara tjej och köra i dessa länder ger det hela en extra krydda, det är inte så vanligt med kvinnliga chaufförer.

Catrin Viksten, som åkte hela vägen med mig, och jag konstaterade på ett tidigt stadium att vi skulle vilja göra ett fotokollage på alla ”tappade hakor” vi såg utmed vägarna. Lite svårt bara att hela tiden ha kameran skjutklar, men väldigt många förvånade och roliga miner har vi fått. Många ”tummar upp” har vi också fått från medtrafikanter - alla män - men också från många av de gamla kvinnor som vi sett och mött utmed vägarna.

De enda gångerna vi blivit ifrågasatta har varit vid gränsstationerna. På väg ut ur Sibirien fick jag förklara vad vi arbetar med och varför vi åkte ensamma. Den bestämda matruskan ifrågasatte strängt vad vi gjorde där om vi nu hade de arbeten jag påstod. Killarna fanns inte inom räckhåll så vi fick jobba hårt på vårt rättfärdigande. På väg in i Mongoliet nöjde han sig inte förrän jag pekade på ringen och Björn. Då blev han lugn.

I Sibirien är det väldigt många killar som transportkör japanska bilar för att sälja i storstäderna. Det innebär att på de transibiriska vägarna går trafiken nästan enbart i öst-västlig riktning och vi hamnade ofta i klungor med dessa killar. Vi fick många glada tillrop och tutningar. En gång var det en kille - bodyguard - som länge höll vår hastighet. När Catta och jag var tvungna att stanna för naturbehov körde han snabbt ifatt mc-killarna och tecknade åt dem att vi hade fått punka.

Istället för att stanna och skrämma oss skickade han tillbaka de våra. Det är bara ett exempel på hur schysst och respektfullt vi blev behandlade hela vägen. Endast några gånger, när jag skulle parkera på bevakade trånga parkeringar, kom någon vakt som skulle visa mig hur jag skulle vrida på ratten, vilket irriterade mig väldigt. Men man måste ju förstå att det inte är lätt för dem som förmodligen aldrig sett en tjej ratta en bil och dessutom säger Björn att så gör de med killar också…

En Toyota Land Cruiser är en väldigt rejäl bil, man sitter högt och har en grym koll på allt runtomkring. Den väger fyra ton med packning, så i stadskörning känns det som att de flesta inte har så mycket emot att väja och släppa fram en. Jag valde den här bilen mycket för att den är väldigt lättmekad om man skulle få problem i ociviliserade trakter och den går fram i nästan vilken terräng som helst. I efterhand tycker jag att det var ett riktigt val, vi tog oss lugnt och tryggt fram överallt. Bara jag såg att det hade gått fram något fyrhjuligt fordon tidigare så visste jag att det skulle funka och det var roligt att jag fick testa gränserna vid några tillfällen. Hade heller inga mekaniska problem, så jag behövde inte testa de lokala verkstäderna, förutom lite vibrationer av däcken. Jag valde tyvärr för stora däck - vilket inte var en nackdel i off-roadkörningen - bara på landsvägen och det var hanterbart men lite irriterande. Hade dock inte en enda punka på min bil!

Allt övrigt i bilen valde jag att behålla i original. Min tes var och är att en sådan här offroad- inriktad bil är tillverkad för de förhållanden vi åkt i och den tesen är bekräftad. Jag vill passa på att tacka min chefsmekaniker, Eric på KFUMs Motorgård i Umeå, som i förväg gått igenom bilen, monterat snorkel, extra batteri, kom.-utrustning, spännanordningar m m.

Jag har fått körvalkar i vänsterhanden, lite kul, högern är väl antagligen lite härdad sen mc-åkningen. Jag hade ju tänkt göra den här resan med mc först och jag tror nog att jag klarat det med, men på längre tid än vi nu har haft. Med det schema vi hade skulle jag varit så sliten av körningen att jag hade haft svårt att njuta av allt runt omkring. Ja, det hade varit bra med mer tid för stillaliggande.

Vi har inte legat stilla två nätter på samma plats speciellt många gånger. Det är ju ganska speciellt att vara så nära varandra under så lång tid, som vi tre i bilen har varit, men det har fungerat över förväntan tycker jag. Marie Dellbrant var tillsammans med Catta och mig drygt halva tiden. Marie är en tuff tjej. Hon är i grund och botten inte någon friluftsmänniska, (hoppas det var ok att jag avslöjade det, Marie) men hon imponerade på mig med sitt jävlaranamma.

Dessutom var det grymt tufft av både Catta och Marie att så lugnt sitta med som codrivers både i stadskörning och på branta vingliga vägar. Jag kände aldrig av att de var stressade. Skulle aldrig fixa att sitta så lugnt vid sidan av själv. Aldrig bangade de på att hoppa av och fråga och fixa (fanns i stort sett aldrig någon som förstod något av våra språk).

Några gånger har Catrin, som är morgonpigg, tagit promenader på egen hand. All övrig vaken tid har vi tillbringat tillsammans. Två månader tillsammans i en bil, tänk er det! På färjan hem från Polen satt vi och planerade på nya äventyr tillsammans, bra betyg tycker jag. Tack Catta för att du följde med mig!!

Catrin är, bl a, helt fantastisk på att kommunicera med alla. Vi upptäckte att det var lättare att göra sig förstådd genom att prata svenska än engelska. Förmodligen gör tonfall och kroppsspråk att det funkar lite bättre. Annars var det teckenspråk som gällde. Människorna vi mötte är mycket ovana vid att människor inte talar och förstår ryska. Ofta sa de bara samma sak lite högre när de förstod att man inte begrep. Man får inte glömma bort att det inte är några turistländer vi åkt igenom. De har inte bett oss att komma till dem, det är vi som valt att komma till dem. Detta faktum tycker jag är viktigt att ha i åtanke.

Ibland, inte ofta, kunde det vara svårt att få kontakt. Jag tror att det oftast berodde på att de blev ställda när vi inte förstod språket. Över lag tycker jag att människor var väldigt vänliga, hjälpsamma och intresserade av vad vi höll på med. Kartan över färdvägen som sitter på motorhuven har varit ett bra hjälpmedel i kontakten med människor och dessutom har den varit bra vid gränspassagerna.

Tullarna har ibland haft svårt att förstå hur vi tänkt oss det hela. Vi har inte ens träffat på några otrevliga poliser eller andra myndighetspersoner. Ofta har vi blivit stoppade och kontrollerade men de har bara gjort sitt jobb och alltid varit vänliga. Några kalashnikovs har jag aldrig heller sett. Vapen finns, men det har aldrig känts hotfullt.

Människorna i Sibirien var ofta en aning avvaktande, men mycket hjälpsamma och intresserade när man bjöd till. Till exempel kvinnan som bjöd golvplats i en liten by när vi var trötta på att campa i regnet. När vi for vidare på morgonen fick vi med en stor flaska nykokt, jättegod till gröten, hallonsylt. Något hon förmodligen annars skulle ha sålt vid vägkanten senare.

I Mongoliet finns det människor överallt. Så fort man stannar och slår camp dyker det upp någon, oftast på hästryggen. De är definitivt inte blyga eller reserverade och mycket nyfikna. Undrar hur många timmar de ägnat åt att studera BMW, hojarnas kardan och telelevern? De var gärna med och packade upp, packade ihop, smakade vår mat, satt på hojarna, studerade oss nära och nyfiket. En kväll på slutet i Mongoliet var Catta lite trött på de närgångna besökarna, men hon konstaterade att det var bara att gilla läget. Resolut travade hon bort till grann-gercampen, var borta ett par timmar, hade förstås blivit inbjuden på te till alla ”tälten”. De är grymt sociala.

Kazakerna är mer som ryssarna, tycker jag, hjälper gärna till om man ber om det. I Ukraina var vi tillbaka i väst på många sätt bl a genom att många kunde väldigt lite engelska.

Mongoliet var det jag såg mest fram emot före resan. Mongoliet var också det som gav mig mest, över förväntan. En otrolig naturupplevelse, människorna är så annorlunda oss. Om vi bara tog efter lite av deras sätt att leva, skulle vi minska rejält på antalet stressrelaterade välfärdssjukdomar. Sen finns det en del att utveckla vad det gäller hälsa och arbetslöshet i städerna.

Vi träffade en finsk kvinna som jobbade i ett hälso- och utvecklingsprojekt. Det var väldigt intressant, hon kunde svara på våra 100 frågor. Mongolerna har t ex inte några större problem med undernäring. Däremot finns det mycket bristsjukdomar pga en alltför ensidig kost. Kött och hästmjölk är basfödan. När vi blev serverade soppa, ofta väldigt god, var de mycket stolta om det var lite potatis och grönsaker i soppan.

Mongoliet är väldigt underutvecklat, men jag hoppas att de kan hålla kvar vid sin så originella nomadkultur i den utveckling som kommer. Jag är övertygad om att jag ska återvända dit med min familj. Michel, Linas pojkvän, och jag har redan pratat om att vandra i de helt fantastiska fjällen. Vet inte hur många gånger under resan jag tänkte att Ronja, vår äldsta dotter i England, skulle vara som i himmelriket.

Var man än såg sig omkring fanns det hjordar med hästar, eller någon ryttare på häst. Tänk dig att komma körande med bilen och så möter du en stor flock med galopperande hästar, det var vår vardag. Förutom alla flockar med getter, får och kameler. Lina, vår yngsta, vet vad jag talar om då hon korsade vår väg i Mongoliet bara ca 10 dagar efter oss på väg ut på sin långresa. Björn hänger lugnt med. På något vis kommer han att få med sig en off-roadhoj, en HP2a skulle jag gissa.

Jag rekommenderar en liknande resa om man inte bryr sig så mycket om att vara lite skitig, tycker det är ok att lukta mer lagård än svett efter att ha badat i djurens vattenhål. Har nog varit utan varmvatten några veckor åt gången. Om man tycker att det ok med mat som är lite ensidig och inte smakar som vi är vana vid. Om man klarar av att vara borta från vänner och familj och att de klarar sig utan dig. Det kan vara jobbigare än du tror.

Om man tycker att det ligger en tjusning i att det inte är tvärenkelt att inte alltid kunna göra sig förstådd och ta det lite som det kommer. Om man gillar offroadkörning och är van att köra långa sträckor. Om man är nyfiken på andra kulturer så totalt olika din egen, då ska man ta chansen att uppleva ”obruten”mark. Lite sorgsen är jag över att resan är över, det har varit en sådan häftig upplevelse. Glad är jag ändå över att ingen blivit skadad, inga allvarligare sjukdomar. Vargen hämtade sig fort från sin infektion, skam den som ger sig.

Vi hade kom.-utrustning i bilen och i mc-hjälmarna. Den var till stor nytta i städer och på landsbygden när det var lite trist eller då det fanns något intressant man kunde fundera högt över. Björn har oftast legat först och haft koll på vägen. En gång lät det så här på komradion:

- Vi har stött på problem, säger Björn med bekymrad stämma.

- Dvs vi hade kommit fram till - för honom - tråkig asfalt efter många dagar på de Sibiriska vägarbets-vägarna. Det är aldrig tråkigt att leva med dig, vännen.

På ett ställe stod de och sålde blåbär vid vägkanten, det mesta såldes utmed vägkanterna. Då började en associationsbollning om blåbär på radion, ni vet; Olof: blåbärskaka, Kristian: blåbärskräm, Björn: blåbärspaj mm. Efter flera omgångar, till slut, säger Anders blåbärsbiffar!

Anders, jag hoppas honungen var bra och jag väntar på en inbjudan till biffarna. Jag vet nämligen att Anders bl a är superbra på matlagning.

Vargen, jag ska jobba på att leva med din inställning när jag är 77 år!

Olof, grunden till den Ryska bastun ska snart läggas sen ordnar du och jag århundradets bastufest.

Kristian, när jag ska lära mig navigatorn, GUDen du vet, kommer jag till dig. Då vet jag att jag sen kan flytta både vägar och städer.

Jag har haft en liten lyckoamulett i framrutan på bilen, med ett foto på våra döttrar, det har inte bara varit ett lyckokort det har även varit mitt ”gladkort” när det ibland känts lite tungt. Glad är jag också över mina många fina vänner, som supportat via gästbok, SMS och mail, fixat praktiskt med allt som varit hemma med hus och annat. Mina goa jobbarkompisar på Two Wheels som så schysst släppte iväg mig och glatt tog emot mig. Ibland måste man nog få lite avstånd för att se vilken rikedom man har omkring sig i familj och vänner.

Nu ska jag jobba på att behålla lite Mongoliskt lugn, så länge det bara går.

Lillian Halling


Produced by SolarPlexus